♥

Eftersom jag är den person jag är så har säkerligen ingen missat att jag var sjuk i söndags.

 

Sängliggande i 30 timmar.

 

Näväl, det är inte det som är det jobbigaste. Det är att bli frisk och att återta herraväldet.

 

Sen igår morse har jag städat, bakat, tvättat, gjort ärenden.

 

Med städning menar jag inte en vanlig dammning, dammsugning och golvtorkning.

 

Nu pratar vi från golv till tak, skåp och lådor.

 

Jag hoppas verkligen att jag aldrig blir sängliggande i en hel vecka, att bli frisk efter det skulle bli väldigt jobbigt.

 

 

Hej vänner, tyvärr måste jag meddela ni som tänkt på mig idag. 

 

Läget är allt annat än bra. Jag känner inte igen mig själv alls, detta är inte Jag Majken. Riktigt låg har jag varit sen igår efter händelsen på rastgården. Det gör ont så fort jag rör mig och om ngn annan rör mig där jag är skadad.

 

Matte säger att det är bara ett ytligt sår. Det spelar ingen roll då jag även är sårad långt inne i själen. Min roll som Alfahona på rastgården är direkt hotad.

 

I morse drog Matte med Jag Majken, Bobban och Conny till rastgården. Det kändes inte bra alls, jag satt mitt på planen och spanade hela tiden så inte den där slynan Sina skylle dyka upp.

 

Det blev ju bara jag som vaktade, Bobban och Conny sprang sorglöst runt som vanligt. Jag säger bara att jag är glad att jag gjorde slut med Conny i tid. För en enda gångs skull då jag behövde han så sprang den lille kraken iväg med svansen mellan benen. En sådan hanne kan inte skydda en kull valpar och ännu mindre en familj.

 

Som tur var kom Melkers Matte och Husse på besök och kelade med mig och förstod hur synd det är om mig.

 

Sen kom Erik oxå även han förstår mitt sinne just nu och kelade med mig och var mig nära.

 

Ja jag har ju haft matte hela dagen oxå, hon verkar förstå och väntar ut tills jag har kommit över detta. 

 

 

 

OMG vilken dag jag finner inte ord.

 

När ska dom där människorna lära sig att rastgården är inget ställe för nöjen och hopp och lek.

 

För oss fyrbenta är det blodigt allvar, Ha ha ha kul att jag nämnde blod för det var just så det blev.

 

Jag kom in med Matte och mina två hannar.... hm ja Conny och Bobban då.

 

Där var redan en hona som heter Sina, säkert dubbelt så stor som Jag Majken.

 

Vi tål inte varann det vet ju alla sen innan. 

 

Jag gick bara och väntade på att hon skulle på minsta vis försöka ta min roll som Alfahona.

 

Där kom det jag minns inte riktigt vad men något retade mig och smack var det fullt slagsmål.

 

Mina ... hm hanar sprang sin väg med svansen mellan benen vilket inte förvånar mig.

 

Matte och  Angus Husse gick emellan och skilde på oss som tur var. 

 

Efter detta ville jag omedelbart hem och gick mot grinden. Trots min smärta i höften försökte jag gå med stil.

 

Tyvärr haltade jag och kände att något klibbade på pälsen. Vilken förnedring, jag kände mig kränkt och jag vet inte vad.

 

 

 

 

 

 

 

Fy vilken eftermiddag det blev idag, jag är helt slut och ont här och där.

 

Vid tre gick Majken, Conny, Bobban och jag till Katarina och hade trevligt.

 

Hon bjöd på äppelkaka, så långt var allt bra.

 

På hemvägen stannade vi upp vid hundrastgården. Allt var trevligt som vanligt, tills............

 

Majken rök ihop med en annan hona och det blev ett helvete. Jag blev så upprörd och rädd att jag kastade mig ner på knä.

 

Båda knäna blev uppskrapade. Lugn Mamma byxorna höll.

 

Stackars skadade Majken linkade mot grinden och ville hem direkt. Jag var böjd att hålla med henne så vi linkade hem båda två.

 

Väl hemma så såg jag att Majken blödde och jag försökte se vad som hänt.

 

Det var svårt att hålla en gnyende hund samtidigt som jag skulle verkligen se så att det inte var ngt öppet sår.

 

Så jag tog cykeln och tänkte trampa bort till rastis och be om hjälp.

 

På gatan mötte jag matte och husse till den andra slagskämpen.

 

Vi gick upp till mig tillsammans och konstaterade att det var bara en ytlig skrapskada.

 

När hon väl hade gått skulle jag kolla värmen på degspadet som jag gjort iordning innan jag såg att Majken blödde.

 

Jag stöttade handen mot en spisplatta som var glödhet och brände mig ordentligt på handen.

 

Behöver jag säga mer.

 

Jag kan inte låta bli att berätta om min barndoms telefonsystem.

 

 

 

Mamma och Pappa hade en svart bakelittelefon med en riktigt stor lur. Det var en vev på sidan.

 

Då man skulle ringa lyfte man luran och vevade, då svarade någon i telegrafen i byn. Man sa då vem man ville komma i kontakt med, t ex  82 det var till Morfar och Mormor.

 

Telegrafisten satte en pinne i ett hål som då var 82 sen kunde vi prata.

 

Farfar och Farmor bodde i en liten by tre mil från Malå, där var telefonerna riktigt kuliga.

 

Mitt i byn bodde en familj som hade telegrafen hemma i sitt hem.

 

Om någon i byn redan pratade i telefon och det kom ett samtal från t ex Malå eller någon annanstans. Så kom en röst in i samtalet och sa att rikssamtal är på väg så vi bryter nu.

 

Min Farmor var en slug, aktiv och oss emellan en  väääääääldigt ekonomisk kvinna, således ville hon absolut inte kallprata i telefon. Korta rappa samtal var hennes melodi.

 

Om det var någon som ville bara prata för sakens skull bad hon någon av sina döttrar att ta luren och förklara att riksamtal är på väg så samtalet måste brytas.

 

I Aspliden hade dom även en äldre typ av telefonsvarare.

 

Om någon i byn vevade på sin bakelittelefon och bad att få komma till Aspliden 4 t ex. Så svarade någon i byns telegraf att dom inte var  hemma och att hon trodde inte att dom skulle återkomma förrän kvällen.

 

Det var nämligen på det viset att telegrafen kunde avlyssna samtalen. 

 

 

Igår kväll tittade jag på Debatt som sändees på SVT1.  Det handlade om huruvida tre-åringar ska ha surfplattor eller inte.

 

Det fick mig att tänka på min egen barndom för styvt 50 år sen.

 

Uttryck som:  TV-kanna, TV-rum, TV-soffa, Hylands hörna, Putte Kock, TV- främmen, Värm opp tv:n (Det gjorde man en kvart innan programmet började. Det betydde att öppna tv-skåpet och trycka på knappen så TV:n var varm till 18.00). 

 

 

Det var givetvis bara en TV-kanal, Sändningen började 18.00.  Fjärrkontroll fanns inte. Totalt lönlöst av naturliga skäl.

 

Varje kväll satt vi barn och tittade på barnprogram, mest minns jag Humle och Dumle.

 

Vid 19.00 satte sig mina föräldrar framför TV:n och tittade på aktuellt. Efter det kom sportspegeln, . I vinjetten såg man programledaren Putte Kock med en fet cigarr i mungipan.

 

På lördagskvällarna hade vi oftast TV främmen. Det innebar att Morfar och Mormor eller några  av familjens vänner kom på besök. Givetvis för att titta på Hylands Hörna tillsammans.

 

Alla bänkade sig i TV-rummet med TV-kannnan på bordet.

 

 

 

En kväll blev det skandal. Per Oscarsson besökte Lennart Hyland, och till allas fasa klädde han av sig tills han hade bara kalsongerna på. Under tiden berättade han om hur barn kommer till.

 

Då började det genast pratas om att TV-fria kvällar skulle införas. Befolkningen kunde ju helt fastna i moralisk misär och annat elände.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag halvligger i sängen. Kuddar, täcken, lakan är nytvättade. Det känns nästan som om jag är mitt i en film som handlar om tvättmedelsreklam.

 

Jag känner mig så social så, umgås med vänner på facebook. Pratar om ditt och datt.

 

Spelar sällskapsspel med hjälp av min iphone. 

 

Om jag känner mig ensam behöver jag inte ringa någon eller besöka någon. Ett litet klick på musen ger mig sällskap.

 

Tidigare idag har jag shoppat både kläder och skor med hjälp av internet.

 

Jag tvingas inte stå framför en spegel i ett trångt provrum.

 

Det finns egentligen bara en sak jag saknar och det är att jag hoppas innerligt att någon snart kommer på ett sätt att rasta hunden digitalt.

Nu är det bestämt. Det blir inget mer mellan Conny och mig.

 

I morse fick jag nog och förstod att vi är alldeles för olika.

 

Jag berättar för dig nu innan det blir officiellt på rastgården. Om jag känner våra vänner rätt så kommer ryktet att gå som en löpeld bland dom andra hundarna.

 

Som sagt i morse, regnet stod som spön i backen, Matte kom  med våra koppel som vanligt. Jag kunde gett tre grisöron för att få ligga kvar en stund till.

 

Men denne lille Conny hoppade och skuttade som vanligt. Medans jag asade mig ut mot min vilja hoppade han lika sorglöst som alltid.

 

Jag blev så irriterad och sur så jag kunde ha bitit honom eller åtminstone morrat. T o m det orkade jag inte.

 

Väl ute, fortsatt hopp och skutt i ösregn :( OMG det klarar jag inte.

 

En positiv sak såg jag i alla fall, han hoppade galant över vattenpölarna men det räcker inte för mig.

 

Väl hemma igen satte jag mig som vanligt i farstun och väntade på att bli torkad och gullad med. Men icke Conny, han hoppar efter handduken och gör sig bara löjlig. Oss emellan JAG SKÄMS.

 

Så blev det frukost. Conny bara glufsar i sig, alltså äter på rekordtid.

 

Jag vill ju njuta av den fina äggsmörgås matte gör varje morgon. Liksom tugga, smaka och begrunda.

 

Inte ens då vi leker kan han vara ordentlig. Matte brukar kasta ngn sak vi tycker om. Det är då meningen att vi ska vänta tills hon kastat och sen springa och hämta.

 

Men icke Conny han springer före och förstör hela meningen med denna trevliga aktivitet.

 

Jag borde ha lyssnat på min magkänsla från början. Troligtvis är det säkert fler honor än mig som förtrollats för att ögonblick av ett gulligt utseende och lekfullhet. Ja ja ingen större skada har skett. Inga valpar har blivit gjorda. Jag har även fått ännu en erfarenhet.

 

 

 

 

 

 

 

I morse klockan fyra var det exakt sex år sedan. Telefonen ringde och son Jimmy berättade att vattnet hade gått.

 

Med andra ord skulle Agneta föda mitt barn barn.

 

Några månader tidigare hade jag frågat dom blivande föräldrarna om jag skulle kunna vara med och hälsa Mattias välkommen till världen.

 

Nåväl jag gick upp ur sängen och satte på kaffe, bredde även några mackor.

 

Sen bar det av till kvinnokliniken på Helsingborgs lasarett.

 

Då jag tog i dörrhandtaget på den stora porten tänkte jag att nu gäller det att andas genom näsan och inte bli nervös.

 

Väl framme hos Agneta och Jimmy var förlossningen långt gången innan klockan var halv sex.

 

Vid sex suckade den tappra mamman lite högre än innan fast nästan ohörbart ändå.

 

Och ut kom världens underbaraste lilla baby.

 

Jag blir rörd till tårar då jag skriver om denna händelse eller tänker på den.

 

Grattis farmors stora gosse nu sex år.

 

 

 

 

 

 

Livet pågår då  jag lyckats sätta på kaffebryggaren innan Conny hoppar ur sängen.

 

Livet pågår då jag går en runda med Majken och Conny och båda kissat.

 

Livet pågår då jag lagar frukost till hundarna och mig.

 

Livet pågår då vi tjuvsover lite.

 

Livet pågår då jag träffar min goda vän Christin på rastgården.

 

Livet pågår då jag sitter i Christins kök och syr på min jacka.

 

Livet pågår då jag sitter vid mitt köksbord och knaprar på hembakat knäckebröd och talar om viktiga saker med Alice

 

 

Jag står i ducshen och konstaterar att själva fästet som duschhandtaget ska hänga på har gett upp.

Då är det bara att hålla i handtaget och väta ner sig och tvåla in sig. Så långt går det bra, men fötterna.....

 

Spola av dom kan jag ju, men tvåla in och spola samtidigt som jag håller i handtaget det går inte.

 

 

Dessutom kan jag ju inte stå med nedtvålad fot och plocka upp handtaget. Det blir ju såphalt.

 

Med stigande mognad känner jag att, det är inte riktigt bra att halka i duschen och slå sig sönder och samman.

 

Att hålla i handtaget och tvåla in är omöjligt, Nu återstår att stänga av duschen helt och tvåla in, återigen halkrisken.

 

Undrar om det går om jag lutar mot väggen och tar lite skum från håret, lyfter upp en fot åt gången och tvålar in och spolar av en efter en.

 

 

 

 

Idag har det ju varit söndag och traditionell söndagsmiddag.

 

Som vanligt klassiskt med revben, potatis, någon kokt grönsak och sås.

 

Jag älskar att laga mat och göra allt från grunden, inga halvfabrikat här inte.

 

Förutom såsen då där gäller Blåband eller Felix.

 

Idag fick jag för mig att jag ändå försöka mig på att laga såsen själv från skyn alltså.

 

"jag är inte rädd jag kan göra sås" "jag är inte rädd jag kan göra sås" "jag är inte rädd jag kan göra sås" osv osv.

 

Sila sky och smaka, är där inte en bismak av bränt?  hm. ja jag går vidare ändå inget finns att frukta.

 

Vid avsmakning kändes såsjävelen för salt i alla fall. Vad göra? jag försökte med lite socker, det hjälpte föga.

 

Då fick jag en snilleblixt, jag hade ju kokat äppelmos till middagen så jag öste i lite sånt och såsen blev helt perfekt. 

 

Från och med nu ska jag strunta i Blå band och Felix och vispa ihop såserna själv.

 

Ha Ha Ha "jag är inte rädd jag kan göra sås"

 

 

Ja då har man fått klorna klippta igen :(

 

Idag förstod jag på Matte att det var ngt trevligt på gång.

 

Hon stod vid spisen lääääääänge. Det luktade jättegott och jag tog som vanligt plats på stolen bredvid spisen för att inte missa ngt.

 

Till slut efter ett evigt väntande öppnades dörren och Melkers Matte och Husse kom, dom hade även Melkers lill Husse med sig.

 

Erik hade kommit en stund innan så lyckan var fullkomlig.

 

Mitt i allt skuttande och gullande kände jag nånstans i bakhuvet att detta kanske inte blir helt positivt.

 

Jag känner Melkers Matte sen jag var liten. Jag var ganska mycket hos henne då Matte inte riktigt hade planerat vad hon skulle göra med mig då hon var på jobbet.

 

Jag är ju ett så kallat impulsköp.

 

Inte för att jag vet vad det är men jag tror att det är något positivt. Min Matte visar hela tiden att hon älskar mig.

 

Hur som helst så framlöpte allt riktigt trevligt, efter maten satte sig alla i soffan så det blev guldläge för Jag Majken, Conny och Siri. Vi blev gullade med och klappade hela tiden.

 

Melkers lill Husse lekte med oss.

 

Ja mest med mig eftersom jag är roligast att leka med.

 

Sen kom det, Matte öppnade dörren till SKÅPET.

 

Plötsligt minns jag.

 

Det är ju min älskade Anneli, Melkers Matte som brukar klippa klorna på mig.

 

Fy jag får gåshud bara jag tänker på det.

 

Jag svalde och svalde då hon fått mig lugn. Så otroligt jobbigt.

 

Jag tror att Matte och Melkers Matte vill väl. Ingen dam vill gå på tånaglarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste återkomma till min granne, Tant Elsy. Hon har ju varit dålig ett tag och leget på sjukhus en period.

 

Som väl är så är hon hemma igen. Vi har ju bytt tjänster under lång tid, jag har hjälpt henne och hon har hjälpt mig med att vara nyckelvakt. Det betyder att hon har tagit emot min nyckel och lämnat ut den till valda personer som har varit snälla nog att gå ut med mina hundar.

 

Senaste veckan har hon ringt på och gett mig ett par goda vienerkorvar då och då. Det har blivit lite envägskommunikation.

 

Så vill jag inte ha det.

 

Vid sex ikväll då jag kände mig mogen knackade jag på och hade en bulle och ett havreflarn på en tallrik.

 

Vi språkades vi om ditt och datt. 

Jag ser med spänning fram emot hennes minnen och tankar över mitt älskade öster.

 

 

 

 

 

 

Eftersom jag är den jag är så är det troligtvis ingen som missat att jag har stukat min högra fot idag:

 

Jag sitter och ligger om vartannat och försöker komma på ngt positivt.

 

Denna situation påminner mig om ett riktigt roligt minne.

 

Det måste ha varit 1989 på sommaren, Erik var baby och jag tränade för tjejmilen i Malmö som skulle gå av stapelen framåt hösten.

 

Där vi bodde då fanns det en lagom stor gräsplätt som var suverän för en babymamma att träna på.

 

Erik som var ett par månader sattes i en babysitter på ett ställe där vi var nära varann ändå och jag kutade för glatta livet runt, runt, runt

 

Mitt i slutträningen stukade jag foten :( 

 

Det värkte riktigt mycket i några dagar och foten var helt svullen. Men efter ganska kort tid kunde jag ändå gå.

 

 Svullen som tusan var det inte tal om att ta på sig gympaskor. Nej det fick bli raggsockor med en AG-påse utanpå.

 

Under denna tid fick träningen bestå av långa rundor promenerades med barnvagnen.

 

Nåväl då dagen Tjejmilen kom fick jag in foteländet i ett par skor och lyckades genomföra hela loppet.

 

Då jag sprang in i Stadion och mitt namn sades så rann tårarna, jag hade lyckats trots allt 

.

 

 

Min farmor hette Anna Hultdin. En kvinna med en massa pondus. Hon dog precis efter hon fylt hundra år.

 

Mycket aktiv så länge hon kunde och orkade. Hennes specialitet var Rån när det gäller kakor.

 

Min tanke har varit under en lång tid att föra traditionen vidare. Till dessa kakor använder man ett speciellt järn.

 

Det finns våffeljärn och det finns rånjärn.

 

Under ett antal år har jag letat efter ett sådant och inte hittat något.

 

Då jag var hemma i september pga min brors bröllop fick jag ett av min mamma.

 

Nu ligger det i ett skåp och skriker att jag ska försöka mig på detta.

 

I morgon ska jag göra ett försök och träna flitigt så att jag kan servera rån och hemgjord glass på söndag.