♥

I övermorgon är det dags att flyga norrut för att övervara min brors bröllop. 

 

Det blir 6 dagar med resdagar jag ska hålla på med detta.Så nu är det panik, allt måste vara perfekt i hemmet då jag väl kommer hem.

 

Här städas det det således mer än vanligt. Om en stund ska jag spruta ugnen med ngt medel som jag hoppas gör verkan under natten. Igår städade jag skåp och kyl. 

Stortvätt är på G i tvättstugan. 

Yees i morgon ska den traditionella surströmmingsskivan äga rum vid stranden. Ja ja det där lät bra men det är inte så årligt ännu. Andra året i alla fall, Min goda vän och surströmmingsälskare Camilla Frohm och jag ska njuta av en riktig klämma.

 

Vi tyckte att det lät lite beigt med bara vi två, ja inte så bara men lite kul folk med är inte fel.

 

Så nu ska Erik, Ronnie och Victoria oxå joina.

 

Hm nu ska vi se vilka om kränger en rejäl surströmmingsklämma eller grillar sin lilla korv på minigrillen :)

Jag vet inte vad som har hänt med duktiga, snabba, effektiva, mm, Stina

 

Här har latheten och njutandet av att bara vara  tagit över totalt. Att umgås med människor som betyder ngt för mig och att vara med mina hundar känns viktigare än nånsin. Jag älskar och respekterar mina nära och kära för vad dom är.

 

Alla måsten är inte viktigast längre jag skjuter upp vad som går så långt det är möjligt. 

 

Har kommit på mig själv om att ofta sätta mig själv i första rummet och göra det jag tycker är kul utan att fråga någon först.

 

Eller kanske är det så tanter gör :)

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag hade jag ledig eftermiddag och ringde min soulmate Christin och det resulterade i att vi hade lite bänkhäng på hundrastgården. På väg hem hade jag god vän och granne i tankarna. Helt plötsligt ropade Camilla som kom cyklades. Vi dealde hennes thaibox och njöt av hennes dotter.

 

Besökte sonen Erik och njöt av hans gård ett ögonblick.

 

För en stund sen pratade jag lite med min ytterst goda vän M-L  från hennes balkong. jag älskar mitt östeer

Sitter och flämtar i hettan, plötsligt slog det mig vilken himmelsk tur jag har som är hemma och svettas.

 

Det kunde ju ha varit mycket värre, hemska tanke jag kunde ha varit utrikes och suttit på ngn balkong på ngt turisthotell istället. Hu jag ryser.

 

Morgonen med hotellfrukost som man inte kan motstå, alldeles för mycket mat i magen och illamånende för det.

Det blir inte bättre av att jag kanske lyckas gå förbi ngn spegel med helfigur och inte kunna motstå att titta på mig själv i baddräkt. Därmed är den morgonen förstörd.

 

Sen ut till stranden med väskor, sololja, extra baddräkt (läs tält) och handdukar ett påklistrat leende på det.

 

Jaha då blir det stranden idag igen likt igår och kommande dagar tills man äntligen får lov att ta flyget hem igen.

 

Sand överallt, torra fötter och svidande hud.

 

Väl tillbaka till hotellet är det siestadags alltså försöka sova i svettiga lakan och sand under fötterna.

 

Mot kvällen återuppstår den evig FRÅGAN var ska vi äta?

 

Samma varje kväll, trava gata upp och gata ner och ingen vill lika alla har olika åsikter. Till sist tar man vad som för att hungern håller på att göra en galen.

 

Sebare på kvällen är det bara att stappla hemåt helt slut efter dagens vedermödor. Sova några timmar och sen samma sak igen i morgon.

 

Och detta betalar man en halv förmögenhet för :(

 

 

 

I rubriken borde även ha stått VS släkten. Där är jag osäker, var går gränsen mellan familj och släkt.

 

Ett antal händelser i min vardag på sistone har gett mig tillfälle att fundera på hur det är egentligen.

 

När det gäller vänner bör man nog odla lite och höra av sig och undra hur det är för tillfället. Vissa vänner har man även om man inte pratar med varann under ett par veckor. Eller år kanske.

 

Men är familjen självklar? man har ju inte valt varann man har bara varann? måste man inte där vara mer varsam då?

 

 

 

 

OMG jag bor visst hos Erik nu, ingen  vet om det är för evigt eller om Matte kommer och hämtar mig.

 

Det skulle inte förvåna mig om det är det lilla äcklet Conny som bär skuld för detta. 

Om det nu skulle vara så vill jag gärna ha en kvart ensam med han. 

 

Ni skulle höra Matte som hon gullar med honom och han springer efter Matte hela tiden och flinar upp sig, lyder blint gör han oxå bah säger jag bara.

 

Det är såna mesar som förstör för oss hundar med självaktning. Ovanpå allt detta så löper jag oxå, jag kan berätta att mitt liv har varit lyckligare än det är nu.

 

Jag tänker på mina hundrastgårdskompisar som inte har förmånen att få ha mig som sällskap. Dom måste ju undra och skvallra om varför jag Majken har svikit dom. Jag kan tänka mig vilken oreda dom ställer till med då inte jag Majken är där och håller ordning.

 

Tack för mig så länge jag återkommer om detta.

 

Aaaaaaaa kom just på, kan det vara Matte som tror att jag tänker para mig med Conny. Men nej så dum kan hon inte vara. Hon vet ju eller borde veta att det är Elmer som har mitt hjärta. Nästa gång vi ses ska jag visa han vad jag egentligen känner han kommer att bli överlycklig.

 

 

Ha ha ha ha jag känner mig riktigt trög och blond idag. En väninna som är på utlandsresa bad mig titta til hennes lägenhet medans hon är borta.

 

Idag tänkte jag att det passade bra och var tid att vattna blommorna, sagt och gjort tog jag mina hundar med mig och stegade iväg. Iklädd kjol och en mindre snygg t-shirt samt en luvjacka som jag lyckades krångla på mig med livet som insats pga min onda axel. Allt detta jox så jag skulle ha nånstans att ha både hennes nycklar och mina.

 

Tyvärr var det ju varmt som i en bakugn men det tänkte inte jag på. Väl där hittade jag en massa blommor och tomatplantor på balkongen, Tomatplantorna såg jätteledsna ut och jag kom fram till att jag måste nog gå dit varje dag om dom ska överleva veckan.

 

Nåväl då vattningen var klar påbörjade vi promenaden hem, Min längtan till våra vänner på hundrastgården gjorde att jag tog jag kroken förbi och det blev såklart kaos. Där var ju flera hannar som Majken ville bli påsatt av och en del honor som hon ville döda. 

 

Så hon drog och drog, därmed blev ju Conny oxå ivrig och skuttade mer än nånsin. Som tur var kom Ronny Backman och frågade om han skulle hjälpa mig. Tack och lov för att min värk blev ju inte bättre av detta.

 

Väl hemma tog jag en dusch som verkligen behövdes. Sen sms till tomatodlaren att allt är ok men att jag måste nog gå dit ofta för tomatplantornas skull. Då kom svar och jag håll på att tappa hakan.

 

Där stod att om dom är många kan du ju ta med dom hem. Jag tänkte att detta är en människa jag inte vill ha som vän mer, skulle jag med min värkbrutna kropp släpa hem hennes jäkla tomatodlingar med krukor och allt.

 

Mitt svar blev att det går inte pga jag lider just nu av värk mest i min axel.

 

Hennes svar blev jag menar ju tomaterna dumsnut <3

 

 

 

 

Senaste dagarna har gått i smärtans tecken och nya upptäckter har gjorts.

 

Min högra halva har inte blivit inproggrammerad i hjärnan den funkar helt enkelt inte särskilt högerhanden. Den går inte att anvanda till att skriva för hand t ex.

 

Torka damm är oxå svårt det blir så jäkla baklänges. Snart ska jag försöka mig på att vattna blommorna med högerhanden fan vet hur det går med det.

 

Ta på sig en luvjacka går inte alls så gud må förlåta mig men jag hoppas att värmen stannar ett tag till.

 

Mitt sovrum håller sakta men säkert på att likna ett typiskt sånt som jag såg då jag arbetade inom hemtjänsten.

På byrån står olika salvor och smörjor och plasthandskar :(

 

Nattuksbordet har fått ny skepnad pillerburkar och kartor och ett glas vatten.

 

Nu väntar bara fortsatt förvandling. Skenor till lift i taket och potta i badrummet, pottstolen står i sovrummet hela tiden.

 

Ett anteckningsblock där olika hemvårdare skriver ner rapport över mitt dåliga beteende vilka jag skällt ut och morrat åt.

 

Än så länge är det bara min omtänksamme och goa son Erik som försöker göra livet lättare för sin mamma och möts mest av spott och spe tyvärr, förlåt Erik jag älskar dig.

 

Snälla Lee som kom och städade golven idag fick oxå sin beskärda del förlåt Lee jag älskar dig.

 

Den enda jag inte vågar skälla ut ännu är underbara Marie-Louise som kommer ett par gånger om dagen och smörjer min axel med goda salvor och lyckas få mig att gråta med sina mjuka händer.

 

 

Helvete oxå nu har jag tandvärk så jag mår illa och det susar i huvet, ja ja jag får skylla mig själv. Det är en tand som spökat länge men pga tandläkarskräck och snålhet har jag nonchalerat tandstackaren. Tydligen har den nu bestämt sig för att höja rösten och säga, hallå hallå vi har ett problem här.

 

Nu sitter jag och undrar om jag ska berätta en riktig snyft-eller skräckhistoria för att försonas med att jag inte gått till käftis och bett om hjälp.

 

Eller ska jag vara sanningsenlig mot mig själv och erkänna att där har snålheten haft makten :(

 

Fast en liten skräckhistoria måste jag ju komma med. I forntiden då jag var barn så var man inte särskilt psykologisk på tandläkarmottagningen i Malå.

 

Jag var väl fyra eller fem och led av en hiskelig tandvärk och skrek och grät så mamma blev väl helt galen och ansåg att hon kunde lova vad som helst bara jag gick med på att gå till tandläkaren. Jag vägrade nämligen för att jag var rädd för bedövningssprutan.

 

Ni ska bara veta att då var det inte frågan om att smörja in någon bedövningssalva innan själva sticket och det var ingen liten obetydlig plastspruta heller.

 

Nej där kom en stor jävla spruta i metall med en jääääteeeenål, bara åsynen fick mig att nästan svimma.

 

Det var inte ens aktuellt att mamma eller pappa var med inne hos tandläkaren, nej den som följde med troligt vis efter sten sax och påse, eller krona eller klave satt i väntrummet.

 

Denna gången var det mamma som förlorat, och efter att jag berättat för käftis att jag inte vill ha någon bedövning som mamma lovat mig att säga ifrån om . Sa den hemska gubben i mina ögon att det går inte du måste bedövas om vi ska dra ut tanden. 

 

Jag gick klart i försvar och bet han då han stack in handen i munnen, och då bröt helvetet lös, tandläkaren blev klart sur och jag skrek allt jag kunde. Mamma bröt regeln om att sitta snällt i väntrummet och kom farande tillsammans med ett antal sköterskor. Ett antal höll mig fast medans bedövningssprutan anföll munnen.

 

Stackars mamma måste ju ha lidit av att se sin dotter i full panik, samt att hela mottagningen försattes i kaos.

 

Min mamma vill ju leva lite i tysthet och inte göra särskilt mycket väsen av sig

 

 

 

 

 

Nu är det sagt och i och med det blivit sant :(

 

Det är inte så att jag vill bli av med kickarna jag får utan det är konsekvenserna som skrämmer mig.

 

Jag vill inte för allt i världen missa kicken jag få då jag ser en helt ny spelplan och hoppet om att denna spelomgång kommer att toppa alla andra hittills.

 

Jag får alla mina behov tillfredställda nämligen,

 

HOPP

SEGER

FÖRNEDRING

BEKRÄFTELSE

 

Känslan då man lägger ett ord som ger över hundra poäng överstiger allt annat.

 

Tyvärr är wordfeud oxå en ingångsport till andra missbruk typ RUMBLE

 

Vad ett blandmissbruk kan göra med en vill jag inte ens tänka på.

 

Man förlorar alla sina gamla vänner och skaffar nya som redan är missbrukare eller på god väg in i ett.

 

Man kanske lyckas dra ner någon av dom gamla vännerna eller hemska tanke någon nära anhörig eller ännu värre sina barn.

 

Hemmet faller i misär, blommorna dör, man missar textade filmer (svenska går bra det går bra att titta och höra medans man spelar)

 

Kosten blir enkel möjligtvis några snabba mackor som leder till dålig hälsa.

 

Hundarna för lösa sina toalettbestyr i kattlådan